Osmart oärlighet

 

Att politik handlar om taktiskt manövrerande är helt i sin ordning. Även en stor dos av trixande ingår i spelets regler. Men sällan har två så genomskinliga uttalanden på hög politiskt nivå inträffat med så tätt mellanrum – och i blickfånget står Sveriges två ledande partier.

Vi backar bandet till den 20 januari i år. Stormen kring Håkan Juholt ligger på orkannivå. Dagen före det som ska visa sig bli Håkan Juholts sista dag som partiledare, går det Socialdemokratiska verkställande utskottet med Carin Jämtin i spetsen ut och uttalar sitt  förtroende för den sargade partiledaren.

Knappt ett dygn senare håller Håkan Juholt sin presskonferens där han meddelar att han avgår ”frivilligt”. Ingen i hela Sverige tror honom, och om förtroendet för sossarna hade kunnat borra sig igenom botten, så hade det gjort det den dagen.

Vi hoppar fram drygt två månader, till gårdagen. Statsministern säger precis likadant angående sin pressade försvarsminister Sten Tolgfors. ”Mitt förtroende är oförbrukat”.

I morse avgick Sten Tolgfors – ”frivilligt”.

Det här är två färska exempel på hur falsk politiken är – och hur osmart den här taktiken är. Det är ju nämligen så att även om personerna som uttrycker sitt förtroende i de två nämnda sammanhangen skulle ha talat sanning – så tror ju ändå ingen det. Och precis detta faktum borde leda till slutsatsen att modellen är otjänlig och kontraproduktiv.

Alla människor förstår ju att om det gått snett och en minister eller en partiledare inte har folks förtroende så kan de behöva skiljas från uppdraget, varför då hymla om det? Det som nu sker leder bara till att politikerföraktet får ny näring.

 

 

 

  • Patrik BP Andersson

     Du missar vad det egentligen handlar om, intern lojalitet: ”Mitt förtroende för [att] Tolgfors/Juholt [lojalt kommer att vänta en stund i kylan till vi finner en bekväm reträttpost] är obrutet.

    • atpmix

      Jag talar om vilket avtryck det här gör bland folk i allmänhet. 

  • Eva Adam

    Så enkelt var det nu inte. Juholt hade förtroende hos den ena av Socialdemokraternas två falanger. Aftonbladet hade bestämt sig för att utnyttja partiets svaghet för att sälja lösnummer. Slutsatsen blir att Aftonbladets chefredaktör står på högerfalangens sida. Aftonbladet har på så vis bidragit till att de tre oppositionspartierna tillsammans nu har större sympati hos väljarna än alliansen.  
    Regeringens politik är rena skämtet – om än skrattet fastnar i vrångstrupen – så jag tror inte särskilt många såg Tolgfors avgång som något annat än ännu en pajas som föll i cirkusmanegen…