Volvos värde varar

 

Volvo genomgick under Leif Johanssons ledning en omfattande omstrukturering. Ett genidrag var när personbilsverksamheten 1999 såldes till Ford för 50 miljarder kronor – med en fantastisk timing. Detta gav finansiella muskler, som gjorde det möjligt att utveckla en global närvaro för den nya kärnverksamheten.

Volvo är nu en internationell toppspelare, med en ny koncernchef.

På börsen värderas aktien till ca 10 gånger dagens vinst och utdelningen på 3 kronor ger en direktavkastning på drygt 3 procent – detta är fina nyckeltal.

Lastbilar och anläggningsmaskiner tillhör de oumbärliga tingen i en växande världsekonomi. Befolkningstillväxten, och behovet av infrastrukturinvesteringar, ökar också behovet av transportfordon, vilket ger Volvo en stabil grund att stå på.

Till skillnad från personbilsmarknaden, som är mycket konkurrensutsatt, är lastbilsmarknaden närmast en internationell oligopolmarknad med ett fåtal stora aktörer. Priskonkurrensen är därmed mindre och vinstmarginalerna högre.

Men det finns en svaghet i Volvos affärsmodell som är värd att notera. Det är att åkeriföretagen, som är koncernens viktigaste kunder, är mer beroende av extern finansiering än många andra företag. För att kunna investera i nya fordon måste åkerierna antingen få låna i bankerna eller av Volvo.

Detta blev extra tydligt 2009 när bankkrisen slog till med full kraft. Nya beställningar kunde inte finansieras och många åkerier tvingades avbeställa redan bokade bilar. Följden blev ett dramatiskt förlustår för Volvo – aktiekursen föll från 120 kronor till 30 kronor!

Det som alltså skulle kunna bromsa Volvo är en ytterligare försvagning av de utländska bankerna. Många europeiska banker är som bekant i dåligt skick, inte minst det forna Östeuropa, som är i stort behov av lastbilar och infrastruktur.

Men rubriken, som är en gammal Volvoslogan, är nog motiverad.