Slocknade ansikten

 

Ondskan vilar tyngre över vissa platser på jorden. En sådan är Nordkorea som nu firar hundraårsminnet av Kim Il Sungs födelse.

Folkmassorna tvingas bevittna militärparader, och jubla över en ny staty av sin förre förtryckare Kim Jong Il – men bilderna på enskilda människor visar bara slocknade ansikten.

Makthavarna står uppställda som mumier på en hylla – ingen säger någonting. Man låter endast meddela att den avlidne Kim Jong Il utsetts till ”evig ordförande”! Det vilar ett mentalt sjukdomstillstånd över alltsammans.

Troligtvis känner nordkoreanerna samma skadeglädje som vi över att det löjliga raketprojektet gick upp i rök.

Det är nu en hel mansålder sedan landet delades och befolkningen i den norra delen av Korea hamnade under ett stalinistiskt förtryck. Hur många miljoner människor har inte, sedan 1950, fötts, lidit och dött utan att veta av annat än detta helvete.

Likt en oändlig teaterföreställning rullar spektaklet vidare år efter år. Omvärlden ömsom hotas med krig, ömsom luras med löften om fredligt samarbete. Syftet är att pressa fram mer bistånd och ge landets befolkning intrycket att man är utsatt för aggression utifrån.

Makthavarna är en samling skuggfigurer med bortbrända samveten. Det senaste exemplet på detta är att man satsat lika mycket pengar på ett raketprojekt, som det skulle kostat att försörja 19 miljoner människor med mat under ett helt år – och detta samtidigt som de arma människorna får sysselsätta sig med att fiska efter äckliga småkryp i floderna.

Men lika cyniska är makthavarna i det storpolitiska spelet, som låter eländet fortgå årtionde efter årtionde. Fullt medvetna om det namnlösa lidandet prioriterar man ändå sina egna intressen, vilka tydligen gynnas bäst genom att man låter regimen hållas.

För det är klart att det internationella samfundet kunde ha ingripit – om man velat. I stället demonstreras som vanligt FN:s totala maktlöshet.

Men ignoransen skapar medbrottslingar – och någon gång kommer ansvaret att utkrävas.