Maktspel i investmentbolag

 

Investmentbolagens tillgångsmassa består huvudsakligen av börnoterade aktier. Till egenheterna hör att om värdet på innehaven (minus skulder) är 100 så värderas inte aktierna i investmentbolaget till mer än 70 – 80. Denna skillnad kallas för investmentbolagsrabatten.

Varför denna rabatt förekommer har varit en källa till mycket diskussion. Ingen har kunna ge en fullständig förklaring till rabatten.

Som en tänkbar orsak har föreslagits att en aktieplacerare får hålla tillgodo med den portfölj som investmentbolaget har – jämfört med om han väljer att själv köpa ihop sitt innehav.

Rabatten har tenderat att variera något över tiden, men inte att försvinna. Personligen tycker jag att det ligger närmare till hands att sätta samman en egen portfölj genom direktägande i olika börsbolag.

En annan förklaring skulle kunna vara att investmentbolagen på börsen (t ex Investor och Industrivärden) ägnar sig åt maktutövning, och därmed inte optimerar avkastningen. Detta tror jag att det ligger mycket i. Låt mig ta ett exempel.

Investmentbolaget Lundbergs är sedan några år tillbaka stor ägare i Industrivärlden. Min hypotes är att Fredrik Lundbergs plan är att slå ihop bolagen så småningom. Detta kommer då troligvis att ske på så sätt att Industrivärden lägger ett bud på Lundbergs, varvid Lundbergs aktieägare får byta sina aktier mot nya aktier i Industrivärden. Bytet kommer sannolikt att grunda sig på respektive bolags substansvärde.

Som en förberedelse för detta vill Fredrik Lundberg att substansvärdet för Lundbergs ska öka snabbare än i Industrivärden. Därför håller Lundbergs tillbaka utdelningen till sina aktieägare – denna motsvarar bara 1,4 procent av substansvärdet medan motsvarande andel i Industrivärden är 3,6 procent. (I Investor är utdelningsandelen 3 procent).

Andra tecken på att en sammanslagning ligger i planen är att såväl Lundbergs som Fredrik Lundberg privat köper aktier i exakt samma bolag som de Industrivärden äger. Logiken bakom detta är sannolikt att de förstnämnda inte vill ta risken att avvika i värdeutveckling mot Industrivärden inför det planerade samgåendet. När detta väl sker är därmed en stor del av samordningsarbetet avklarat.

Om min analys är riktig är Lundbergs ett exempel på att huvudägarens agenda inte sammanfaller med de mindre ägarnas intressen.