De tidiga 90-talisterna – ett hack i kurvan?

 

När jag följer tennistouren och dess spelare sker nästan omedvetet en uppdelning i olika generationer. Dessa generationer har ett betydligt kortare tidsintervall jämfört med den betydelse begreppet har i allmänt tal. Om man normalt talar om 20-25 års mellanrum, så krymper intervallet till ca fem år när tennisens historia och nutid analyseras. Det beror till största delen på att en proffskarriär är kort. Ytterst sällan överstiger den 15 år.

Per automatik fasas den äldsta aktiva femårsgenerationen successivt ut, för att steg för steg ersättas av en ny ung femårsgeneration. I huvudsak kan man säga att tre femårsgenerationer hela tiden rullar som aktiva på touren.

Blickar man tillbaka 35 år kan man konstatera att nästan varje femårsgeneration fört utvecklingen av spelet framåt – åtminstone delar av det. Här kommer några exempel:

50-talisterna med Borg, Connors och Vilas i spetsen gjorde i mitten av 1970-talet tennisen mer fysisk. Man var i större utsträckning mer atletisk än föregångarna. Grundslagen började sakta ändra karaktär. Trots träracketar kunde Borg och Vilas generera imponerande spin, och deras forehands är tekniskt sätt förgångare till efterkommande generationers.

Tronarvingarna, John McEnroe och Ivan Lendl, var två vitt skilda spelartyper. Lendl utvecklade Borgs fysiska baslinjetennis och lade även på en dimension med sin tunga serve. McEnroes teknik och touch var som alla vet helt unik, och hans sliceserve och förmåga att söka upp bollen så tidigt som möjligt banbrytande.

Nästa generation som gjorde entré representerades till stor del av vårt eget ”svenska tennisunder”- födda i mitten av 1960-talet. Bortsett från Boris Beckers kraftfulla inomhus- och grästennis, höjdes inte topparna nämnvärt. I kraft av det växande antalet kompetenta spelare, bidrog däremot denna generation till att konkurrensen och nivån generellt sett höjdes. Lendl utvecklades, till skillnad mot McEnroe, i linje med den växande konkurrensen och lyckades länge hålla de senare sextiotalsfödda bakom sig.

När de tidiga 70-talisterna sedan tågar in på scenen inträffar en påtaglig standardhöjning. Ledda av de fantastiska amerikanska musketörerna Pete Sampras, Andre Agassi och Jim Courier, så ökade under 1990-talet tempot i bollduellerna. Serven utvecklades markant, och fick med hjälp av de snabba underlagen ytterligare inverkan på spelet.

Spelarna födda vid 1970-talets mitt tillförde inte hardcourttennisen någon högre höjd. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet höjdes istället ribban av Sampras, och framförallt Agassi, själva. Däremot fick grustennisen en ny renässans. Spanjorerna var mycket starka, med ett koppel spelare som förde vidare 1971an Brugueras grusframgångar. Bäst på underlaget var dock brassen Kuerten. Spineffekten på bollarna och glidtekniken var specifika delar som lyftes. Dessutom började även grusspecialisternas servar att bita.

Sedan smäller det bara till och en brutal generation väller, likt en tsunami, in på banan. Aldrig någonsin har tennisen skådat tre så starka årgångar på raken – som 80-, 81- och 82-orna. Båda 1970-talsgenerationerna äts upp på rekordtid, och legenderna Sampras och Agassi detroniseras av spelare som knappt kommit ur tonåren.

Fyra spelare, Hewitt, Safin, Ferrero och Roddick, turas under inledningen av seklet om att inneha förstaplatsen, och bakom dem jagar en flock av hungriga vargar. Hewitt är under 2001 och 2002 den klarast lysande stjärnan, men det är bara en tidsfråga innan hans överman ska inta scenen. Och det är som alla vet inte vilken spelare som helst – utan Roger Federer.

Vad som framförallt kännetecknar den här generationen är allroundstyrkan. Nu finns det knappt några riktiga svagheter i repertoarerna. Under denna period sker också en förändring av underlagen som konstant blir långsammare, och detta påskyndar generationsväxlingen än mer, eftersom spelet blir mer fysiskt – vilket inte gynnar 70-talsgenerationerna. Men de tidiga 80-talisterna hinner knappt fira slaget vunnet, innan en uppdaterad version av dem själva dyker upp.

Anförda av fenomenet Rafael Nadal, den sista person man vill ha emot sig i strid, bjuder de totalt orädda ynglingarna födda vid mitten av 1980-talet upp till batalj. Det blir ett rejält blodbad, där de tidiga 80-talisterna lider mycket svåra förluster. Den enda ur det äldre gardet som kommer ut helskinnad och med nästan lika strålande glans – är givetvis Roger Federer. Hans övriga armé stupar. Nu står det mellan honom och tre unga krigare – Nadal, Djokovic och Murray. Och tennisen har på kort tid nått nivåer som vi inte trodde möjliga.

Efter denna lilla essä är den naturliga frågan: Hur kommer den nästkommande generationen, de tidiga 90-talisterna, att kunna svara upp mot två så starka föregående generationer? Svaret på den frågan vet vi faktiskt till viss del redan – eftersom de har stora problem.

Det finns än så länge bara fyra stycken 90-talister på topp 100 listan – Raonic, Tomic, Harrison och Dimitrov.  Dessa är anmärkningsvärt få. Aldrig någonsin har en ny generation haft så svårt att bryta igenom. Vad beror detta på? En förklaring, kanske den viktigaste, är det markanta nivålyft som de båda 80-tals generationerna medförde. Sannolikheten för att det ska dyka upp en ny generation som tar spelet till än högre höjder är helt enkelt för låg.

De senare toppgenerationerna har också tränat mer vetenskapligt och förebyggande, vilket nu visar sig när många karriärer fortsätter efter 30. Slutligen kan det vara så att rekryteringsunderlaget tunnats ut något beroende på ”Interneteffekten” som jag berörde i min exposé ”Från Borg och in i framtiden”.

Men 90-talsgenerationen är fortfarande ung – det bör man komma ihåg.

 

 

 

 

 

 

  • Jonas

    riktigt bra läsning och bra skrivet! blev rekommenderad av Frippe att titta in (ville han att jag skulle skriva till dig) ;)

    • atpmix

      Tack Jonas!