Kinas charmoffensiv – vad döljer sig?

 

Helikoptrarna har surrat över Stockholm och Göteborg den senaste veckan. Sverige har stått på tå för den kinesiske premiärministern Wen Jiabao som ger intryck av att personifiera vänlighet och tillmötesgående. Men detta är bara en yta.

Att umgås med den store jätten i Öster är inte oproblematiskt – balansgången är delikat.

Kina har efter övergången till marknadsekonomi uppvisat en enstående tillväxt. Men folket har inte fått ut sin rättmätiga del. I stället har landet byggt upp sina finansiella resurser till en sådan styrka att man kan utöva en global makt. Samtidigt är man fortfarande en enpartistat, som avlyssnar, förföljer och fängslar meningsmotståndare – dolda i stora mörkertal.

Av denna stormakt har världen gjort sig beroende. Statsministern rapporterade att bara i Sverige gör 10000 företag affärer med Kina och 500 svenska företag är lokaliserade i landet. Av detta kan vi bara föreställa oss den mängd företag i övriga världen som gjort sig beroende av Kina.

Jag tror att Kinas aptit bara börjat märkas – och jag tror att det främst handlar om makt. Konkret går det ut på att det kinesiska kommunistpartiet vill få allt mer om att säga till om i världspolitiken – man vill diktera villkoren. Om planen är att förslava den övriga världen kan inge veta, men att det bakom den vänliga fasaden döljer sig ett brutalt egenintresse vågar jag satsa min hatt på. Den dagen maktförskjutningen gått längre till Kinas fördel, kommer vi att få betala mera, både på det ena och andra sättet. Det är ett dystert perspektiv.

Premiärministerns besök motiveras bland annat av landets strategiska intressen i polarområdet, samt intresset av vår utvecklade teknologi på olika områden. I utbyte erbjuder Kina – pengar. Dessbättre är Sverige inte i så desperat behov av de lånelöften som Wen Jiabao viftar med, som många andra länder.

I dagsläget är den nya maktbasen på väg att byggas upp – men en hel del återstår. Därför ler den vänlige Wen Jiabao när Fredrik Reinfeldt för mänskliga rättigheter på tal. Troligtvis säger han sig att han får stå ut med det så länge han inte fått tillräckligt av det han är ute efter. Risken är att vi nöjer oss med att få framföra våra åsikter, även om kineserna struntar i dem. Det blir ett spel för gallerierna.

Men vi är beroende av Kina – och vad kan vi göra om det inte får kosta något i form av uteblivna affärer? Personligen tyckte jag att det var mycket sorgligt när Volvo PV såldes till kineserna.