Sjöstedts doktrin håller inte

 

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt vill inte ge något besked om han kan tänka sig att aktivt stödja en S- regering. Hans företrädare Lars Ohly gav däremot uttryck för att en regeringsmedverkan var så viktig att han kunde tänka sig att aktivt gå emot en socialdemokratisk regeringsbildning. Men han behövde aldrig träda upp till bevis i praktiken.

Det är förståligt att Sjöstedt passar på frågan. Både ett ja och ett nej innebär nämligen problem. Ett ja medför en direkt marginalisering av den egna politiken – alla vet ju då att vad Vänstern säger är till salu. Och med ett kategoriskt nej, kommer en framtida svekdebatt att ligga som ett kroniskt hot över partiet, då det i praktiken skulle öppna upp dörren för en valförlorande borglighet.

Det sistnämnda alternativet är nog en mardröm bara att tänka sig.

Det är därför en aning komiskt när Jonas Sjöstedt i Agenda gör en dygd av en viss modell – nu är det separata valrörelser som gäller, medan det under Ohly var samverkan som var den riktiga lösningen. I verkligheten förhåller det sig däremot så att varken den ena eller andra modellen är den logiskt riktiga. Detta kan helt enkelt inte bevisas på förhand utan beror på förutsättningarna. När Alliansen bildades så fungerade denna utmärkt av ett enda skäl – parterna gillade varandra, och i grund och botten finns det nog en viss kemi även mellan Miljöpartiet och Socialdemoraterna.

Ett belysande exempel på att det går fel om förutsättningarna inte är de rätta, har jag tidigare givit i mitt inlägg ”Kompromissens dilemma”.

Vänsterpartiets stora problem ligger helt enkelt i att ingen egentligen vill ha med dem att göra. Detta otacksamma läge delar man med Sverigedemokraterna. Det är dilemmat med att vara ett ytterlighetsparti.  Antingen måste man stå ensam eller så måste man kompromissa bort det som är själva anledningen till att man existerar.

Logiken är ofta mera användbar än retoriken för att bedöma vad som kan komma att hända.