Modekraterna

 

I söndagskvällens partiledardebatt framträdde de igen – modekraterna. Att de två största partierna till stor del har likartade åsikter, och därmed skiljer sig mot den övriga bunten av partier, märktes tydligt.

Visst tjabbade de en del om arbetslösheten och jobben, men det var mest retorik. Jag tror ingen blev klokare över vad de vill göra på respektive sida, annat än att de båda ser problemen – särskilt med ungdomarna.

Beträffande vapenexporten råder i stort sett samsyn mellan S och M, medan V, FP och KD vill förbjuda sådan export till Saudiarabien. Alla vill ha restriktivare lagar på området. Två frågor är alla överens om nämligen att skydda jobben i vapenindustrin och att inte stödja diktaturer. Hur dessa båda ståndpunkter ska förenas sa man inget om av förklarliga skäl – för här tvingas man prioritera.

Skolan och vården är problemoråden, det är alla överens om. Inget parti har emellertid något väsentligt att föreslå. Det får ju inte kosta för mycket. Och bolagsvinster i välfärdssektorn vill bara V förbjuda. En motvillig samsyn, inhöljd i retorik, gäller på dessa områden.

Så har vi energin – återigen gäller en hyfsad samsyn mellan de två stora. Att Löfven känner sig tvungen att få fram mer information om landets långsiktiga energibehov beror nog på att han vill köpa sig tid. Han vet säkert att Energimyndigheten svämmar över av utredningar.

Att jobbskatteavdragen blir kvar är en förenande länk i skattepolitiken, och att det måste löna sig att jobba vet Löfven mycket väl, tillväxtorienterad som han är. Näringspolitiken blir nog nästa gren där S och M försöker överträffa varandra – här måste ju M skärpa sig.

Budgetpolitiken ligger ”solid as a rock”. Här sticker bara kamrat Sjöstedt ut.

I många frågor står de facto de båda partigiganterna varandra närmare än Allianspartierna själva. Läs gärna mitt tidigare inlägg ”Politiken marknadsanpassas”.