Politikens sortiment

 

Söndagens SIFO visade inga dramatiska förändringar i väljarsympatierna. Socialdemokraterna planar ut på 36,7 procent och Moderaterna minskar med en 1,4 procentenheter till 27,7 procent. Notabelt är att Sverigedemokraterna ökar med 1,9 procentenheter till 6,6 procent av de tillfrågade.

Det som kan utläsas är att två tredjedelar av väljarna föredrar något av de två stora ”statsministerpartierna”, vilka för övrigt lägger sig allt närmare varandra. S och M är som fullsortimentsvaruhus med ett stort och brett sortiment – men utan djup.

Men den övriga tredjedelen av väljarkåren då?

De väljare som är särskilt intresserade av flugfiske… nej jag menar miljöfrågor, går till Miljöpartiet och de som till varje pris vill begränsa invandringen väljer SD. Det är ju helt logiskt att dessa partier går fram eftersom de företräder ett tydligt särintresse. Väljarna av dessa partier är beredda att låta allmänintresset underordnas särintresset.

Detta sammanfaller med grundläggande teorier inom marknadsföring.

Genom att inte ta till sig dessa insikter går de övriga småpartierna fel. I ställer för att bevara och utveckla sin egen karaktär har de slätats ut i sitt umgänge med fullsortimentspartierna, särskilt Moderaterna. För partiledarna har ministerposterna varit förrädiska, deras dagliga arbete har mer gått ut på att fika ihop och kompromissa och behaga sina kollegor, än att i kamp med partiorganisationerna bryta ny mark för sina profilfrågor.

Främsta exemplet på detta är KD. Det startade som ett parti för människor med kristna värderingar, men har underhand sålt ut allt som gav det en egen karaktär – i syfte att vara fler till lags. Men där har man skjutit sig själv i foten.

Det finns förmodligen fortfarande underlag för ett kristet parti, som vågar avvika från den allmänna likriktningen.

Samma analyser kan göras för FP och C – men kommer de att leda någon vart?