Eurobonus – del 2

  

För några dagar sedan skrev jag om ett begrepp jag kallat eurobonus. Med detta menade jag skillnaden mellan en normal låneränta och den lägre ränta som Sverige och en del lågt skuldsatta länder för närvarande kan låna till.

Min poäng var att denna bonus över tid blir stora belopp, som tillfaller de välskötta länderna – förs Sveriges del kanske mer än 200 miljarder SEK över en tioårsperiod.

Störst är denna effekt i Tyskland, som är euroområdets största och starkaste ekonomi. Liksom i Sverige är marknadsräntan på en tioårig tysk statsobligation för närvarande 1,5 procent. Skillnaden mellan en normal räntenivå och den aktuella marknadsräntan (eurobonusen) är därmed ca 2,5 procentenheter.

Den tyska statsskulden uppgår till mer än 80 procent av BNP, medan den i Sverige är 31 procent av BNP). Uttryckt i pengar motsvarar den tyska skulden över 2000 miljarder euro (mer än 20000 miljarder SEK).

Om vi beräknar den tyska bonusen som 2,5 procent av 2000 miljarder euro så får vi ett värde på 50 miljarder euro p. a. – i svenska kronor hissnande 450 miljarder SEK p.a. Detta är alltså ett mått på den förmögenhetsöverföring som sker varje år – så länge ränteskillnaderna består.

Tyskland har utpekats som den stat som får dra tyngsta lasset för att rädda eurosamarbetet. Landet har blivit något av en gisslan, eftersom de övriga länderna är så mycket svagare. Konflikten mellan olika intressen i Tyskland är tydlig, vissa menar med rätta att det inte är rimligt att man ska ha denna roll mer eller mindre ensam.

Det kan också ifrågasättas om Tyskland har den ekonomiska styrkan att i längden garantera valutagemenskapens sammanhållning? Frågan blir än mera närgången när bland annat Frankrike nu trycker på för euroobligationer, vilkas trovärdighet i första hand skulle vila på Tyskland.

Det man kan konstatera är att Tyskland genom nämnda eurobonus fått en fördel som man inte skulle fått, om EMU varit en homogen och frisk enhet. Tyskarna skulle alltså kunna resonera så, att eurobonusen skapat en välkommen chans att stötta valutaunionen – men frågan är om man gör det? Angela Merkel har ju ställt sig avvisande till euroobligationer.

Starka krafter står emot de skuldsatta ländernas önskemål om en delad finansieringsbörda. Huvudargumentet är att de länder som sköter sin ekonomi inte ska straffas, och att de som inte sköter sig ska kunna komma undan trots sin underlåtenhet. Logiken bakom det nämnda resonemanget är enkel att förstå – samtidigt som det också är logiskt att hävda att ingen inblandad kan bortse från det läge som nu råder i Europa.

Vad den pågående kraftmätningen mellan Tyskland och resten av EMU kommer att resultera i är omöjligt att säga – att den däremot kommer att fortsätta är helt klart.

 

 

 

 

  • jonason

    Sverige är 31 procent av BNP.?

  • jonason

    idag 1 077,5 miljader år 1970 – 0