Den fantastiska återhämtningen

 

McKinsey & Company har i samarbete med McKinsey Global Institute nyligen publicerat rapporten Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin. Liknande rapporter kom 1995 och 2006.

Rapporten som belyser perioden 1993 – 2010 målar bilden av ett land som tagit sig samman och vänt en negativ utveckling till en positiv dito. Det är trevlig läsning.

Hösten 1992 var emellertid läget akut. Statens upplåning skenade och förtroendet var kört i botten. Dagslåneräntan slog världsrekord på 500 procent när Riksbanken försökte försvara den fasta växelkursen. När den till slut gav upp och lät kronan flyta fritt sjönk kronan i värde med 20 procent.

Tjugo år senare kan vi konstatera att den svenska ekonomin växt i genomsnitt med 2,5 procent per år, väsentligt snabbare än både EU och USA. Statsskulden är låg, statsbudgeten i balans och bytesbalansen positiv. Att vi därtill får stora fördelar av en onormalt låg ränta har jag kommenterat i två andra inlägg.

Vad är främsta förklaringen till att man osökt kommer att tänka på ordet solskenshistoria?

McKinsey konstaterar att tillväxtmotorn i svensk ekonomin varit den internationella sektorn, som utgör ungefär en tredjedel av BNP. Förädlingsvärdet växte med 4,3 procent per år och produktivitetökningen i den tillverkande industrin var makalösa 5,7 procent per år – i genomsnitt under hela tjugoårsperioden!

De svenska industriföretagen gjorde jobbet åt oss. Under perioden steg exporten som andel av BNP från 28 procent till 50 procent.

Det var ett välsmort maskineri som stod till förfogande 1992. Globaliseringen av verksamheterna hade kommit längre än på andra håll, bolagen hade ett teknikförsprång och forskning och utveckling låg långt framme.

Devalveringen blev bränslet i maskineriet som därmed kunde dra igång. De 10 största företagen stod under perioden för 35 procent av tillväxten inom tillverkningsindustrin – och än mer om underleverantörer räknas in.

De 50 största företagen på Stockholmsbörsen gav under perioden 1993 – 2010 en totalavkastning till sina ägare på 17 procent per år, jämfört med 11 procent i USA och 12 procent i Tyskland.

Tyvärr kan vi inte utgå ifrån att de länder i vår världsdel som nu måste göra sin tunga resa mot en stabilare ekonomi är lika lyckligt lottade som vi var 1992.